Det finns böcker där handlingen delvis utspelar sig i vårt område. Mördaren i ”Hypnotisören” (av Kepler) var däremot placerad lite utanför området på Tennisvägen och hamnar (tack o lov) inte på byalagets lista.

Kommissarie Beck: Terroristerna

Från boken Terroristerna av Sjöwall & Wahlöö, 1975 i början av juni.

NATTENS SISTA PENDELTÅG från Stockholms central stannade i Rotebro och släppte av en enda passagerare.
Mannen, som var klädd i mörkblå jeansdräkt och svarta gymnastikskor, gick raskt längs perrongen och nerför trapporna, men när han hade lämnat stationens starka lyktsken bakom sig saktade han in stegen.
Han fortsatte utan brådska genom den äldre delen av villastaden, förbi staket, låga murar och välansade häckar som omgärdade trädgårdarna. Luften var kylig, men stilla och fylld av dofter.
Nu rådde dygnets mörkaste timme, men det var bara ett par veckor kvar till sommarsolståndet och junihimlen välvde sig disigt blekblå över den ensamma nattvandraren.
Villorna på bägge sidor om vägen låg mörka och tysta och det enda som hördes var ljudet av hans egna gummisulor mot trottoaren.
Under tågresan hade han varit orolig och nervös, men nu kände han sig lugn och avspänd och lät tankarna fara som de ville.
En dikt av Elmer Diktonius föll honom i minnet och han mumlade några rader i takt med sina steg:
– Gå varsamt fram på vägen,
men räkna aldrig stegen,
ty fruktan dräper dem.
Någon gång emellanåt försökte han själv dikta, med klent resultat, men han läste gärna lyrik och hade lärt sig många dikter av sina favoritpoeter utantill.
Medan han gick höll han hela tiden handen hårt knuten kring den nästan halvmeterlånga massiva järnstaven som han bar instucken i jeansjackans högra ärm.
När mannen hade korsat Holmbodavägen och kom ner i radhusområdet blev hans rörelser försiktigare och hans hållning vaksam. Hittills hade han inte mött någon och han hoppades att turen skulle hålla i sig den korta sträckan som återstod innan han hade nått sitt mål.
Här kände han sig mer utsatt; trädgårdarna var belägna bakom husen och vegetationen på den smala remsan mellan längornas fasader och trottoarerna bestod av blomsterrabatter, buskage och häckar som var för låga för att tjäna som skydd.
Husen längs vägens ena sida var gulmålade, de i raden mitt emot faluröda. Det tycktes vara den enda skillnaden, exteriörerna var åtminstone desamma; enfamiljsvillor i två våningar, byggda av trä och med brutna tak. Mellan husgavlarna fanns låga garage eller förrådsskjul, som vore de inpressade där både för att sammanlänka bostäderna och skilja dem åt.
Mannen var på väg mot den yttersta längan, bortom den var bebyggelsen slut och åkrar och ängar tog vid.
Han smög snabbt och tyst fram mot garaget intill ett av husen närmast vägkröken medan han lät blicken svepa över husraderna och vägen. Ingen människa syntes till.
Det fanns ingen bil i garaget, som saknade dörrar, bara en damcykel lutad mot väggen alldeles innanför ingången och mitt emot den en soptunna.
Längst in, nära den bortre väggen, stod två stora rektangulära packlårar av trä på högkant. Han hade varit orolig för att någon skulle ha flyttat bort dem. Gömstället var utsett på förhand och han skulle i så fall fått svårt att hitta ett lika bra.
(…bortklippt väntan till nästa morgon…)
Han drog på sig handskarna som legat hoprullade i jackfickorna, förflyttade sig snabbt och glidande längs garageväggen, tog ett steg runt hörnet och tryckte ner handtaget till ytterdörren.
Som han hade väntat var den olåst.
Han gläntade på dörren, hörde steg från övervåningen, konstaterade med en snabb blick att vägen fortfarande var tom och smet in genom dörren.
Tamburens stenplattor låg ett trappsteg lägre än hallens parkettgolv och han blev stående där och såg åt höger, genom hallen och in i det stora öppna vardagsrummet.
Han kände redan till husets layout.
Tre dörrar till höger, den i mitten stod öppen. Där inne var köket. Badrummet låg innanför dörren till vänster i hallen. Därefter ledde trappan upp till övervåningen. Bortom den sträckte sig den del av vardagsrummet som var skymd för honom och som vette mot trädgården bakom huset.
Till vänster om honom hängde en rad ytterkläder och på stengolvet under dem stod stövlar, sandaler och skor. Rakt framför honom, mitt emot entrédörren, fanns ytterligare en dörr. Den öppnade han, gick in och stängde den ljudlöst bakom sig.
Rummet var en sorts kombinerad tvättstuga och förrådslokal. Oljebrännaren för husets uppvärmning fanns också här. Tvättmaskin, torkskåp och centrifug stod längs ena väggen bortom värmepannan. Vid den andra väggen fanns ett par stora skåp och längst bort en arbetsbänk.
Mannen gläntade på skåpdörrarna. I det ena skåpet hängde en skiddräkt, en fårskinnspäls och i övrigt sådana kläder som inte används ofta eller var undanhängda över sommaren. Det andra innehöll några långa papprullar och en femlitersburk vit målarfärg.
Ljuden från övervåningen hade tystnat.
Mannen höll järnstången i högra handen medan han gläntade på dörren och lyssnade.
(… mord bortklippt …)
Han stängde badrumsdörren och gick ut i vardagsrummet, öppnade glasdörrarna mot trädgården, vars gräsmatta gränsade till det vidsträckta fältet utanför villastaden.
Han måste gå en lång sträcka över öppen ängsmark för att nå fram till skogsbrynet på andra sidan. En upptrampad stig gick snett över fältet och han började följa den. Längre bort var jorden uppodlad och grön av spirande säd.
Han vände sig inte om, men i vänstra ögonvrån anade han den långa raden av hus med sina vinklade tak och blanka fönster i de spetsiga gavlarna. Varje fönster var ett öga som stirrade kallt efter honom.
När han närmade sig den första skogsdungen på en liten bergknalle omgiven av täta buskage, vek han av från stigen.
Innan han trängde sig igenom de taggiga slånbärsbuskarna för att komma in bland träden, lät han järnstången glida ut ur ärmen och försvinna ner i den snåriga vegetationen.

Notering: Vidare i boken kan man sluta sig till att det utsatta huset är något av Tennisvägen 30-40 (med stort fönster på baksidan ut mot fältet i närheten av ”kröken”).